Det är tisdag, det går åt helsike med en bild som jag inte får till färgen på, på jobbet och mitt tålamod har spruckit nu. Jag har försökt hålla humöret uppe hela dagen, i morse kände jag mig till och med glad. Förmodligen därför att jag var lyckligt lottad, av någon anledning fick jag en chans till. Jag vet inte ens om jag var värd den, men självklart tackar jag bara och tar emot.

Jag vill verkligen kunna göra något bra av den här extra chansen, jag vill förändras och jag vill att vi förändras. Jag ska göra så mycket som jag bara kan för att få det så. Men samtidigt är jag rädd, jag känner pressen och tidsstressen. Vad händer om jag inte lyckas? Krasch boom bang. Efter gårdagens uppvaknande vet jag att det är det sista jag vill!

Om man vill så går det! Man måste bara vilja tillräckligt mycket! Så säger ju alla så det ska väl fanimig kunna stämma på mig också. Jag hoppas det iallafall. För tro mig, jag vill och jag tänker få det här att funka och bli bra igen!

Men just nu känner jag mig ganska nere...