...Men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt.

Helgen var kanon. Hann med både fina vänner, pepparkaksbak med familjen, västerbottenpaj och kräftor och jag tror det hann slinka ner en jäger också.
Så vad mer kan man begära?

Det undrar jag också, när jag sitter här denna måndagskväll och inte känner mig ett dugg glad. Jag känner mig rent utav deppig. Kanske kan det bero på att jag är sjuk, har legat med feber och jätte ont i halsen hela dagen. Det beror nog på en hel del saker. Mycket att ta itu med just nu och framöver.
   Har gått omkring och sagt till mig själv och andra att det löööser sig. Allting löser sig, det blir nog bra tillslut. Jag har sagt det så många gånger att jag för länge sen började tro på mig själv. Men jag antar att ju mer intensivt det blivit och ju fler dagar som gott, ju mer har jag börjat inse att det kanske inte alls kommer att bli så lätt.

Meen, måste ändå försöka fokusera på att det kommer att lösa sig, nån gång, på något sätt. För det måste det ju göra. Frågan är bara ju svårt det kommer att bli för att nå dit.

Hoppas på mer upplyftande skrift imorrn. Ursäktar mig själv och mitt mer och mer tråkiga jag. Kan inte bara snön komma och svepa bort all denna depp? Ljus är glädje, so true.

Puss och hej Frida, Ibland ser man bara det som man har rakt framför sig. Men ibland är det så nära att man missar det...