Hej Hopp!

Det har stått stilla här på bloggen ett tag. Har haft så otroligt mycket att tänka på att jag inte haft någon som helst inspiration till att sätta mig och skriva. Vet inte vad det är för fel på mig, för det brukar ju oftast vara så att det är när jag har mycket att tänka på som jag skriver som mest.
  
Jag står lite i valet och kvalet just nu. Ska jag åka och jobba utomlands ett halv år, göra något nytt och spännande och förhoppninsvis träffa massa nya människor eller ska jag stanna kvar i Sverige och försöka hitta ett jobb i Katrineholm?    Egentligen är det valet väldigt enkelt, jag har inte ett dugg lust med att jobba i Katrineholm, gå dag ut och dag in i Sveriges tråkigaste stad känns ju inte som någon större hit direkt.
   Jag har ingen lust att bo själv i en liten lägenhet igen, även om det har varit jätte skönt det här halvåret så är det ju inget jag skulle kunna se fram emot. 
   Men om man ser valet såhär: Åka ensam till ett land där jag inte känner en kotte och inte har någon aning om var jag hamnar eller stanna hemma här där jag kan få vara med mina gudomliga systerdöttrar, ha mysiga grillkvällar med mina vänner, ta en tripp ut med Linus båt på sjön. Dricka kall öl och ha roligt tillsammans med min älskling och alla vänner. Ja då känns ju valet istället självklart åt andra hållet.
   Självklart är inget av dessa sätt att se på det hela helt rätt. Man kan inte försköna något. Linus kanske inte ens kommer vara här i trakterna i sommar och om jag ska klara mig ekonomiskt måste jag ha ett bra jobb vilket kommer resultera i att det blir som i somras, jag kommer inte hinna vara med familj och vänner så mkt, inte hinna åka ut med båten så mkt, jag kommer inte ha någon semester. Och risken är ju stor att jag inte ens hittar ngt jobb, då kommer jag sitta fast hemma hos mamma och pappa i Österåker. och vill jag verkligen tillbringa min sommar där?..
   Jag tror att jag vet att det är rätt val att välja att ta chansen och åka utomlands och jobba. Men jag är fortfarande inte riktigt säker. Tänk om jag hamnar med massa konstiga människor som typ är från grekland eller typ tjeckien och så kan de nästan ingen engelska och så kommer jag sitta helt ensam där nere. Vet att det är typ skräcksenariot här så dumt att ens tänka så.
   Jag antar att det stora hela som hindrar mig är att jag är rädd. Först tänkte jag bara på att jag inte ville vara ifrån Linus så pass länge men efter att han sagt till mig att han verkligen tycker jag borde åka och att han själv inte vet var i världen han kommer befinna sig då, så har jag förstått att den här resan inte ska hindras på grund av honom. Jag måste försöka leva mitt eget liv, utan honom. Och även utan min familj och mina vänner här.
    Nu när jag sitter här börjar jag faktistk till och med inse att det här kanske på något sätt är ett steg för mig i att bli lite mer vuxen. Jag är livrädd för att åka iväg själv och lämna allt och alla här för något som är helt okänt för mig. Men jag kanske måste åka för att växa som person. Om jag inte åker kommer jag förmodligen vara fortsätta att vara rädd och det vet ju vi alla att det inte funkar i längden.

Jag tror att jag har gjort mitt beslut, jag vill åka, jag vill uppleva, jag vill sluta vara rädd.

Så då återstår bara problemet med kontrakt, tidspress på att svara och att jag egentligen skulle vilja vänta till mitten av mars då jag får reda på om jag får en plats på ett skandinaviskt hotell istället. Vill ju hellre ha det jobbet men samtidigt vill jag inte riskera att inte få något av dom bara för att jag väntade för länge med att svara.

Usch nu har jag skrivit ett jätte långt inlägg igen som ingen orkar läsa. Men jag antar att jag var tvungen att få ur mig ltie tankar. Nu kanske jag kommer kunna sova lite bättre inatt.

Wish me luck i mitt beslutstagande!

Puss och god natt! Thinking this is the life...

 Praktik som barnentertainer i Spanien