Jag har kollat på Winnerbäcks dokmentär på ettan ikväll. Jag rös i hela kroppen hela programmet igenom. Kan man vara annat än kär i honom?

Han gör mig djup. Eller ja, ännu djupare. Han framkallar glädjande sommarkänslor och filosoferande mörka vinterkvällar.
   Ena stunden kände jag bara att jag längtade något så oerhört till mysiga sommarkvällar med grill, vänner och winnerbäck i bakgrunden. Andra stunden ville jag bara resa härifrån, fly utomlands och jobba med ett helt annat folk.

Jag har börjat skriva på mitt engelska cv ikväll. Det är svårt och samtidigt sitter jag och skriver att jag pratar flytande engelska, men tänker att va fan alla framhäver sig ju som lite bättre än vad man egentligen är i sina cv:n så då kan jag väl skriva att min engelska är flytande istället för "jag tar mig fram med det". Det är ju bara med lite andra ord:)
   Har ett ett jobb som verkar särskillt intressant. Hotel Etertainer på någon av de grekiska öarna. Ska fylla i ansökningsformuläret ordentligen imorgon om jag får tid. Började ltie smått idag men man var tvungen att bifoga sitt cv så måste skriva klart det först. Det bästa med just det där företaget var att man fick skriva från vilket datum man var tillgänglig och till vilken datum. De andra kräver att man ska komma redan i april och det funkar ju inte alls för min del som ska till USA i maj och som jobbar dram till april.
  En del av mig vill bara åka. Egentligen nu på en gång, bara dra! Men en del av mig vill stanna kvar i tryggheten här hemma. Linus är såklart den som gör att jag mest av allt vill stanna. Jag har lovat mig att jag aldrig ska låta en kille hindra mig från att göra det jag vill göra. Men Linus är inte vilken kille som helst. Han är ju min lilla guldklimp. Och vi ska vara ifrån varann nu i tre och en halv månad. Så fort han kommer hem åker jag till USA i en månad och då känns det bara så pissigt att bara dra direkt efter. Det är ju inte direkt så attjag bara skulle dra 60 mil bort sådet gick att hälsa på så där en gång i månaden utan om jag väl åker så åker jag verkligen ordentligen. Vi alla vet ju att man inte bara kan åka och hälsa på lite som man vill,om man måste åka över hela Europa.
   Det är svårt att veta. Jag vill vara impulsiv och bara släppa allt och göra det som faller in mig. Men jag har svårt för det, det är svårt att släppa kontrollen. Det är ju kontrollen som är det enda som jag känner bara är mitt. Det låter lite som en tvångstanke men det är skönt att veta att jag vet vad som händer imorgon, en månad framåt, jag har mitt eget hem att gå hem till varje dag och jag har alla mina saker i en organiserad röra:) Att bara säga upp lägenheten, säga upp jobbet, packa en resväska med det viktigaste och dra känns väldigt skrämmande. Men samtidigt vet jag att när jag väl har gjort det skulle jag säkert tycka att det var helt underbart lättande.

Tanken var att jag skulle lätta hjärtat mycket mer men nu kom äntligen Linus hem till mig efter att vi inte setts på hela dagen. (Han är hemma över en och en halv vecka och hälsa på och jag vet att jag är jätte trög som inte har skrivit det innan men av någon anledning är det lättare att skriva omdet som tynger en istället för det som man blir överlycklig av^^)
   Dessutom har Isabelle (Johans nya tjej) och jag varit ute och gått på långpromenad idag, för att sedan sätta oss och kolla på winnerbäck och sätta i oss en hel skål chips. Hon är ensam nu när Johan är borta och jobbar så hon sitter också här hos mig nu ikväll/börjar bli natt.
   Så nu ska jag vara social och avsluta för idag.

Puss och hej Frida, det är väl tanken som räknas ändå....