And I'm a failure now
Jag kommer aldrig kunna göra nånting med mitt liv, jag kommer aldrig att kunna driva något framåt, jag kommer aldrig lyckas om jag inte lyckas våga först.
Blir bara arg på mig själv, blir så arg att jag nästa börjar gråta. Varför ska jag misslyckas med allt som jag försöker ta mig till? Det känns fan inte ett dugg kul! Och nej det spelar ingen roll vad andra säger, jag bryr mig inte om vad andra tycker och tänker. Den här gången handlar det om mig, vad jag känner. Jag känner mig misslyckad för att det verkar som att jag aldrig tycks klara av det jag tar mig till att göra.
Ännu ett misslyckat äventyr, ännu en misslyckad expedition?
Men ska jag stanna bara för att jag vägrar låta mig misslyckas igen?
Känns som jag aldrig kommer få någon rättsida på det här..
Jag vet, det är hemsk känsla, misslyckad känslan. Men vet du, man lär sig av den också. Allt som inte dödar härdar =) När du kommer hem finns vi här och kommer du inte nu så får vi ha videosamtal över skypen. Massa pussar på systeryster som har varit jättesuper modig tycker jag.
Men lilla fridapida, det handlar inte om att DU har misslyckats, alla olika omständigheter som du råkat på är ju sånt som INGEN kan rå över. Dessutom är du ju ingen lantistjej heller, du vet ju hur du kommer känna efter en vecka i österåker, du får tuppjuck - som du skrev en gång - och inget finns att göra och kanske det viktigaste av allt, det finns knappt några jobb... Däremot finns hela din familj och alla kära vänner här, de viktigaste i ditt liv och som du alltid saknar när du varit borta ett tag. Men moraltant Nettan tycker ändå att du ska försöka med ditt liv i London, sök nåt annat arbete, kanske inte som barnflicka men kolla runt lite. Du är ju så duktig och vill ju egentligen att det ska funka och med din sociala kompetens så vore London en stjärna mindre om du for hem igen. Vi här hemma vet ju att du kommer hem och glittrar sen men det vet inte storstaden overthere så fuck grinkärringen och ge livet i london den chans den har att lära känna dig! Erfarenheten du får är ju oxå ett stort plus i fortsatt arbetsliv. Stor KRAM till lillfia och tro inte att du bemöts som en misslyckad figur om du kommer hem, tvärtom med värme, kramar, lite rött vin och kanske en liten spark i baken ;)Puss!
skulle skriva nått uppmuntrande men kan inte göra annat än att hålla med föregående talar (läsa; nettan) finner inga bättre ord! kämpa på gumman och lyssna på magkänslan! Du har visat att du inte är nån looser genom att åka, och försöka!
frida, jag måste hålla med nettan.
du är så himla go o glad annars, du .... jag finner inga ord ens, vill så gärna ge dig en hjälpande hand, men så svårt när jag rä så långt bort.
och jag saknar våra samtal vi hade sista i trean över telfonerna vi prata om allt o annat.
du känner själv vad du vill göra, vill du åka hem så åk hem med stolthet i bakhuvudet, för det är ingen som kan trycka ner dig för du kom tillbaka o inte var där lika länge som beräknat, men du gjorde de många andra inte ens vågar, ta steget o åka från början. finns här om de är något. puss
Frida, gumman... Just nu känns orden som man säger till barn mer än sanna; det finns inga förlorare, man har vunnit bara man har deltagit. Du är deltagit i en helt ny stad, i en helt ny vardag, i ett helt nytt land - det är större än vad jag tror att du förstår vännen. Du är inte rädd för att pröva dina vingar, och det är det långt ifrån alla som vågar. Du är en vinnare i min ögon, och det kommer du alltid att vara - vad du än tar dig för, vad du än "ger upp", för att använda dina ord :) All kärlek till dig, och jag ser fram emot att du kommer hem :) Puss, frugan
