Hej hopp!

Vad glad jag blev när jag gick in på bloggen och såg alla kommentarer, forsätt så mina vänner:) Ni är så gulliga och främst var det roligt att läsa att ni tror jag kommer få det svårt att hitta häromkring. Jag ska därmed dra en liten resumé av mig dag:

Under min ledia tid mitt på dagen tar jag bussen in till centrum för att träffa Julia, allt går bra och vi har en trevlig liten lunch på starbucks (lycka). När vi sedan ska åka hem kommer jag på att jag inte har någon aning om vad stationen heter där jag ska gå av. Jag känner heller inte igen mig efterson i stort sett allt ser likadant ut här. Detta medför att jag efter att ha fått känslan av att jag åkt aningens för långt slänger mig av bussen och sedan får ringa min värdmamma och be om förklaring av väg. Lyckligtvis meddelar hon att jag bara gick av en station för långt bort och jag tror mig veta vart jag ska gå.
   När jag väl kommer fram till den stationen som jag borde gått av vid inser jag att denna station inte var samma som jag gick på vid tidigare under dagen. (har ingen aning om varför) Jag börjar traska och efter en lång studering av min kartbok tror jag mig veta exakt vart jag ska. Traskar runt i förmodligen en kvart och börjar då bli aningens irriterad då denna promenad egentligen bara ska ta några minuter. Frågar en dam efter hjälp och hon säger lite lättsamt att jag hela tiden har hållt kartboken upp och ner, inte konstigt att jag gått åt fel håll. Traskar vidare på hennes instruktioner men inser efter ett tag att hon måste vart lite borta för hittar inte ens min gata på samma kartsida som den gata jag bor på. I panik ringer jag Julia som genom hennes kartbok lyckas förklara hur jag ska gå och faktiskt hittar hem åt mig.

Dagens gå bort sig totalt nr 2:
Jag och minstingen går till barnklubben för att leka med de andra barnen. Allt flyter på ljuvligt och jag tänker tyst för mig själv att det här nog kommer att bli en bra dag trots allt. När barnklubben stänger har en av minstingens vänner och hennes au pair lovat att följa med till dammen för att mata ankorna. Rolig idé och vi traskar på, ankorna slugar i sig brödet som gamar och det är dags för oss att gå hem. Enda problemet var bara att våra vänner skulle vara kvar i parken och jag var tvungen att hitta tillbaka själv. Detta borde inte vara ett problem då jag i mitt huvud trodde att det var raka vägen. När jag dock traskat på med barnvagnen i en kvart inser jag att jag gått alldeles för långt utan att se utgången.
   Jag går vidare i hopp om att hitta en annan utgång och i ännu större hopp att känna igen mig. När jag väl hittar en utgång och inte har någon aning om vart jag är ringer jag min värdmamma för andra gången och berättar att jag är lost. Hon förklarar vägen och säger att det är ungefär 10 minuters gångväg hem till oss. Lugnt tänker jag och börjar gå in i parken igen och tror mig veta exakt vart jag är. 10 minuter senare är jag fortfarande mitt i en park och kan inte se en utgång så långt ögat kan nå. Tänker att det är onödigt att vända nu och går vidare. Efter ett tag kommer jag till en utgång och ser en bro, yes jag är nästan hemma tänker jag! Enda felet var att det var helt fel bro, närmare bestämt chelsea bridge som ligger på helt fel sida. I panik hade jag inget annat väl än att återigen ringa min värdmamma och berätta vart vi var. Det slutade med att hon fick komma och hämta oss med bilen...

I övrigt är väl allt ok. Har varit sjuk, lite febrig och ont i halsen och ber till gud att det inte ska vara halsflussen som kommer tillbaka. Älskar att jag och Julia har så nära till varann och är stormförtjust i barnen. Dock har jag stora problem med mina dagssysslor som ska utföras in i minsta detalj. De som inte har träffat min värdmamma har ingen aning om vad perfektionism är för något. Jag får krupp på henne.
Hoppas att allt ska släppa med tiden och att jag kommer komma in i familjen. Vet att det bara har gått tre dagar men det börjar inte bra när man känner sig ovälkommen och ivägen.

Nu måste jag sova! Forsätt skriv till mig, tycker det är jätte roligt! Hoppas ni alla har det bra där hemma! Saknar er! Och saknar mina luttisar, dom är mycket gulligare och snällare hihi

Puss och kram Frida, London is calling...