Varning för lång text
Nu ska jag äntligen få gå och sova. Skönt. Ikväll har jag varit barnvakt för första gången medan föräldrarna är ute och slirar. Det gick faktiskt bra med undantag från att lillan vaknade runt 11 och gallskrek efter mamma och bara slog på mig när jag försökte trösta henne. Efter en kvart av detta lyckades jag dock lugna ner henne och faktiskt få henne att somna av. Hon har känt mig i 6 dagar, jag är stolt över mig själv=)

Idag har jag varit på jätte dåligt humör och jag har verkligen känt för att åka hem, bara strunta i allt det här jobbiga som jag inte trivs i, kasta in handuken. Samtidigt hela den här dagen så har jag också gått och varit arg på mig själv för att jag inte vill vara den som ger upp, inte igen, inte efter en vecka, jag vägrar! Vill inte låta folk få rätt, vill inte känna att jag misslyckats ännu en gång.
  Och ändå så ville jag bara kasta mig på första bästa flyg för några timmar sen och komma hem och krama min egen mamma och mina små luttistjejer!
   Ända sen imorse har jag räknat timmarna på att dagen ska ta slut, jag har inte tålt att ens se mamman och till och med barnen märkte att jag inte var som vanligt. Jag skyllde på att jag var trött idag och den verkade gå hem. Imorse strök jag kläder i två timmar, det var huuur mycket kläder som helst, lovar minst två fulla resväskor med kläder. Och när det tog så lång tid så gastade mamman (okej inte gastade,sa, men det kändes som hon gastade) att jag måste lära mig att stryka fortare och att jag minsann skulle få kolla på när hennes personliga hushållerska som också stryker, ska stryka. Då blev Frida inte glad. Den kommentaren satt inte fint efter hårt ansträngande och efter att jag visste att jag idag skulle jobba ett helt dygn utan ledighet.

Jag kan säga att under eftermiddagen var jag på vippen, då menar jag verkligen på vippen, flera gånger att gå fram till mamman och säga upp mig. Men som tur var gjorde jag inte det, för det hade nog faktiskt varit lite förhastat.

Det är ju egentligen inte så jätte mycket själva jobbet som jag stör mig på. Förutom att jag måste stryka så himla mycket och jag hela tiden ska passa upp. Det är mer alla hennes krav i hushållet som får mig att få nippran. Menar, idag visade hon mig en sak liknande en fönsterskrapa som jag skulle använda mot glasväggen man drar fram när man duschar. Allergin mot vattendroppar gäller alltså även dom som inte är synliga. haha det känns som att detta aldrig kommer att ta slut. Men förhoppningsvis kanske jag vänjer mig efter ett tag. Menar om man gör det till en vana att torka av badkaret varje gång efter dusch så blir det nog till slut inte så jobbigt:) haha

Hur som helst, anledningen till att jag nu låter lite mer lättsam är för att mina värdföräldrar kom hem från sin utekväll och var hur gulliga som helst. Dom frågade hur jag mådde och sa att jag verkligen skulle säga till om det var något och om jag inte trivdes och de erbjöd sig att jag skulle följa med dom tillderas vänner nu i helgen och massa saker. Det är svårt att förklara samtalet här men för första gången under veckan så fick jag faktiskt känslan av att de ändå bryr sig om mig. Och mamman kan ju inte riktigt rå för att hon är så kall som hon är, jag har ju träffat mormorn nu och vet vart det kommer ifrån... =)
   Dessutom kom vi överens om att jag ska slippa stryka alla Matt's skjortor och det känns sjuuukt bra:)

Tillbringade barnvaktskvällen med att leta nya familjer, hittade två stycken varav en jag har pratat med förut, men nu känner jag att jag faktistk ska strunta i det. Känns bara jobbigt att försöka sätta sig in i en ny familj och börja om från början med allt. Dessutom är det helt underbart skönt att bo så nära Julia som jag faktiskt gör. Och som det känns nu så planerar jag att åka hem i jul och inte komma tillbaka. Förvarna familjen ett par veckor innan så de får tid på sig att hitta en ny au pair då och förhoppningsvis kommer de förstå. Självklart kommer jag inte säga att jag inte pallar mer än två och en halv månad i den här familjen utan att jag har sån himla hemlängtan att det inte skulle kännas bra att fortsätta:) Som ni kanske märker har jag haft en heeel del tid att tänka idag.

Tack Nettan för din kommentar, började nästan gråta när jag läste den, men den värmde! Och ni andra, jag lovar att stå på mig nästa gång, sänkte ner ribban lite idag och tar en dag i taget, snart kommer jag våga säga ifrån när jag känner för det =)

Nu måste jag verkligen sova. Skönt att jag kan sova ut imorrn, ledig förutom lite småsysslor jag fått i uppdrag!

Ta hand om varandra där hemma! Än kommer jag faktiskt inte, sys, så det är bara att du fortsätter uppdatera bloggen ist;)

Puss och god natt / Frida, everybodys changing but I still feel the same....