Det är konstigt hur man kan känna sig tom och tankspridd på samma gång. Jag har en sån stund nu, där jag känner att jag inte kan gå och sova för jag finner igen ro. Men samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad det är som stör mig och håller mig uppe.

Jag är rädd inför framtiden och inför vad den har att visa mig. Jag är rädd att jag inte ska klara av plugget, att jag inte ska tycka att det är kul eller intressant och att jag kommer vilja ge upp. Jag är rädd för att jag ska upptäcka efter ett halv år att det där inte alls var min grej.
   Jag är rädd för att jag inte kommer kunna hitta tillbaka till de rutiner och det levnadssätt som jag vet krävs för att jag ska klara skolan. Jag är rädd för att jag varken är emotionellt eller psykiskt redo för den här förändringen och jag är rädd för att jag aldrig kommer bli det.

Jag vill så mycket men samtidigt vet jag inte alls vad jag vill. Jag känner att jag har en kris, samtidigt som jag kan tänka tillbaka på hur mitt liv såg ut för något år sedan och känna att jag verkligen växt och att jag nu kan tänka 100 gånger klarare än vad jag kunde då.

Såg en sjuk dokumentär ikväll om två svenska enäggstvillingar som plötsligt blev helt psykiskt rubbade och sprang rakt ut i motorvägen utanför London. Den ena systern knivhögg sedan en helt oskyldig man till döds. Sedan förklarades hos som psykiskt frisk, trots att hon inte var det under själva dådet. Det känns läskigt hur en människa helt plötsligt kan flippa och bli något eller någon helt annan. Det känns läskigt hur allt på en sekund kan förändras.

Allt känns lite läskigt idag.

I morgon har jag en hej dundrans massa måsten att ta mig igenom. Därför borde jag verkligen gå och sova nu så att jag kan ta mig upp skapligt imorrn. Har dock en känsla av att jag inte kommer kunna somna när jag väl ligger där i sängen.

Ibland är det ironiskt nog just tystnaden som håller mig vaken.

Det blev visst en hel del tankar som kom ut trots allt...

Puss och hej Frida, din blick den ber mig att tona ner mig, men jag kan inte sluta nu...