...
Måndag, ny vecka och nya möjligheter säger många. Jag tror dock inte att jag riktigt har insett att det är ny vecka ännu, fastnade lite i gårdagens trubbel och verkar inte riktigt lagt det bakom mig ännu.
Kommer hem från en jätte mysig helg i Jönköping hos Melina och upptäcker att min cykel är stulen. Vi tror iallafall att den är stulen, men då varken jag eller någon i det sällskap som jag var med i fredags kommer ihåg vart vi ställde cyklarna, är det lite svårt att leta. Logiskt sätt är den dock stulen, då jag har gått runt alla möjliga ställen som vi kunde ha dumpat vårt färdmedel på, utan något resultat.
Igår fick jag också reda på något väldigt tråkigt. Den kamp som min familj har gått igenom det senaste halvåret trodde vi var över. Vi trodde att allt var frid och fröjd nu. Och så visar det sig att vi kan ha trott fel. Jag vet att man inte ska förhasta sig i något, att det inte behöver vara så farligt som man ofta tror. Men det är väntan på svaret som är bland det jobbigaste. En person som jag älskar och bryr mig om otroligt mycket mår inte bra och det enda jag vill att hon ska må just bra. Detta är inte okej, varför drabbas alltid de människor som förtjänar det som minst? Jag blir ledsen. Ledsen för att hon kanske måste ta sig igenom ännu en kamp, ledsen för att jag inte kan finnas där hela tiden, såsom jag skulle vilja, när jag bor här borta. Jag håller alla fingrar och tår för att det inte är något farligt, för att allt kommer gå bra och för att vi kommer kunna pusta ut.
Jag kan inte fokusera på skolan, jag kan inte fokusera på det som borde göras, jag kan inte fokusera på mig själv och heller inte på andra. Jag har tappat allt som heter fokus och jag vet inte vart jag ska leta för att hitta det.
Behöver skriva av mig och använder bloggen som ett verktyg för att ventilera, jag väljer att göra det offentligt för att jag själv tycker det är lättare då.
Julia delgav sig om en liten filosofi hon har. Hon tror att man under livets gång drar på sig en hel del plåster, plåster som kanske inte behöver leda till att man läker utan snarare tvärtom; plåster som infekterar och skadar. Hon menar att man måste göra sig av med dessa plåster för att kunna må bra, och för att kunna leva vidare. Och hur tar man smidigast bort ett plåster? Jo man sliter av det fort, det kan vara smärtsamt i någon sekund men sen är det borta för alltid. Slit bort plåstret Frida, gå inte omkring och dra av det bit för bit, det gör bara ont. Slit!
Det var allt jag hade att komma med för nu. Ta det för vad det är eller inte alls.
Puss och hej, Frida
Kommer hem från en jätte mysig helg i Jönköping hos Melina och upptäcker att min cykel är stulen. Vi tror iallafall att den är stulen, men då varken jag eller någon i det sällskap som jag var med i fredags kommer ihåg vart vi ställde cyklarna, är det lite svårt att leta. Logiskt sätt är den dock stulen, då jag har gått runt alla möjliga ställen som vi kunde ha dumpat vårt färdmedel på, utan något resultat.
Igår fick jag också reda på något väldigt tråkigt. Den kamp som min familj har gått igenom det senaste halvåret trodde vi var över. Vi trodde att allt var frid och fröjd nu. Och så visar det sig att vi kan ha trott fel. Jag vet att man inte ska förhasta sig i något, att det inte behöver vara så farligt som man ofta tror. Men det är väntan på svaret som är bland det jobbigaste. En person som jag älskar och bryr mig om otroligt mycket mår inte bra och det enda jag vill att hon ska må just bra. Detta är inte okej, varför drabbas alltid de människor som förtjänar det som minst? Jag blir ledsen. Ledsen för att hon kanske måste ta sig igenom ännu en kamp, ledsen för att jag inte kan finnas där hela tiden, såsom jag skulle vilja, när jag bor här borta. Jag håller alla fingrar och tår för att det inte är något farligt, för att allt kommer gå bra och för att vi kommer kunna pusta ut.
Jag kan inte fokusera på skolan, jag kan inte fokusera på det som borde göras, jag kan inte fokusera på mig själv och heller inte på andra. Jag har tappat allt som heter fokus och jag vet inte vart jag ska leta för att hitta det.
Behöver skriva av mig och använder bloggen som ett verktyg för att ventilera, jag väljer att göra det offentligt för att jag själv tycker det är lättare då.
Julia delgav sig om en liten filosofi hon har. Hon tror att man under livets gång drar på sig en hel del plåster, plåster som kanske inte behöver leda till att man läker utan snarare tvärtom; plåster som infekterar och skadar. Hon menar att man måste göra sig av med dessa plåster för att kunna må bra, och för att kunna leva vidare. Och hur tar man smidigast bort ett plåster? Jo man sliter av det fort, det kan vara smärtsamt i någon sekund men sen är det borta för alltid. Slit bort plåstret Frida, gå inte omkring och dra av det bit för bit, det gör bara ont. Slit!
Det var allt jag hade att komma med för nu. Ta det för vad det är eller inte alls.
Puss och hej, Frida
Kommentarer
Postat av: Anna
Som jag sa Frida, det är bara att vara stark. För både din och din mammas skull. Vi ska inte måla fan på väggen innan han faktiskt är där... Jag ska hålla alla kroppsdelar jag kan för att din mammas, din och din familjs terror är över!
Finns här för dig när du behöver mig, det vet du <3
Trackback
