Ni kan härmed börja förbereda er på att önska mig välkommen tillbaka hem. Om inte nånting går bättre inom några timmar så kommer jag med stor risk vara påväg tillbaka till det ovissa arbetslösa livet. Jag hatar det, vill inte tillbaka dit, men vet inte längre hur jag ska hindra det. Efter ett tag kommer man till en punkt då man helt enkelt måste inse sina brister, inse att man inte klarat av det man tagit till sig och gå tillbaka till det man faktiskt kunde.

Tack för de fina, pushande kommentarerna jag fått. Dom har värmt något otroligt och fått mig att vilja fortsätta lite till. Men tillslut hänger det ändå på mig, det måste vara jag som gör detta, och just nu vill det sig inte. Det kanske inte var min tur att lyckas nu, trots allt.

Jag hatar det här och jag hatar mig själv för att jag känner såhär.