Hej bloggen.

Jag är full av tankar och jag vet inte längre hur jag ska hantera dom. Därför gör jag som jag alltid brukar göra och låter mina tankar vila i ord i den här bloggen. Jag vill inte göra det offentligt, det är inte mitt syfte, men så länge jag kan minnas har jag använt min blogg som mitt utrymme för mina tankar och trots att jag bestämde mig för att sluta blogga för några månader sen så känner jag nu att jag saknar det och behöver det. Jag gör det för min egen skull.

Jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte fokusera på något. Tiden sen i fredags har gått i ultarapid och jag har inte kunnat förmå mig till att göra något utöver det mest nödvändiga. Jag sitter i min säng och tittar utåt i rummet, tomt och tyst och lite skrämmande. Jag tog ett beslut och kände samtidigt hur ångesten växte inom mig. Jag mår illa och gråter, försöker sansa mig och koppla bort alla tankar, försöker distrahera mig med något annat. Jag skrattar lite lätt till en hyrfilm som skulle försöka rädda min kväll men jag hör hela tiden frågorna peppra mitt huvud inom mig. Vad är rätt och vad är fel? Vad är äkta och vad är bara illusion? Hur kan man vilja något så mycket samtidigt som magkänslan säger ifrån?

Jag vet ingenting längre, jag känner mig tom och genomskinlig. Textraderna i kurslitteraturen flyter samman och det är precis som att mitt huvud blockerar all ingående information.

Jag hoppas att jag har gjort rätt, jag hoppas att jag kommer hitta min gnista och hitta min mening. Det finns så många "tänk om" men om det är meningen så kommer det att bli så till slut ändå. Det finns ingen som vet vad livet har att erbjuda just mig eller just dig och det finns ingen som vet vad som komma skall. Om våra vägar möts igen så hade livet en tanke bakom det.

Jag vill gärna tro att det är så i alla fall.