När jag är hemma hos mina föräldrar i Österåker är det som att jag lever i en bubbla, vilket är ganska surrealistiskt med tanke på att det också är här som det som hänt blir extra verkligt. Jag vill inte tillbaka till Linköping för att jag vet att jag då måste kasta mig in i alla rutiner av plugg, arbetsgrupper och vardagen igen. Här är jag trygg, jag kan gömma mig i en stor filt och känna att jag inte behöver göra nånting än det absolut nödvändigaste. Här kan jag gråta tillsammans med andra som gråter, här kan jag hämta styrka från mina kära och känna en samhörighet med dom som känner sig lika hjälplösa som jag. Hjälplös är verkligen rätt ord för vad jag känner just nu, det gör så otroligt ont i mig att se mina bästa vänner må så otroligt dåligt och samtidigt veta att jag inte kan göra någonting annat än att bara finnas här. Det finns inget att säga eller göra som kan ta bort deras smärta och jag vet att livet som vi en gång visste aldrig kommer bli detsamma igen.

Jag är tacksam för att vi finns här för varandra. Jag vet att vi alla har en lång resa framför oss, för vissa kommer resan vara än mer jobbig än för andra men vi kommer göra resan tillsammans och jag hoppas och vill så gärna tro att vi nån gång kommer känna oss tillfreds med hur våra liv nu ser ut. En vän till mig sa att man aldrig kommer acceptera och förstå det som hänt men att man till slut lär sig att leva med det.