Solen skiner och himlen är blå. Vi är färdiga med vårt grupparbete förutom en föreberdande redovisning och jag är fri från diverse förkylningar. Ändå är jag jätte trött och känner mig alldeles grå. Det börjar märkas att dagen D närmar sig med stormsteg, jag har knappt sovit något alls de senaste två nätterna. Tänker för mycket för att kunna somna och när jag väl somnat så drömmer jag så mycket att jag vaknar hela tiden. Det tär på hälsan att inte kunna sova samtidigt som jag måste gå på 100% nu med slutseminarie på fredag och tentaplugg. Dessutom är vardagssituationen lite kymig just nu och det gör inte saken bättre..

Jag vill kunna känna vårkänslorna sprida sig genom mig. Men vet ni vad det värsta är? Att jag vet att om jag känner såhär nu så betyder det att det finns personer i min närhet som känner såhär fast 10 gånger värre. Det är inte en okej känsla.

På fredag är det dags att ta farväl. Det känns overkligt och det ger mig en stor klump i magen så fort jag tänker på det och än mer om jag försöker uttala det högt i ord. Det är svårt att fokusera på att leva vidare i vardagen när man vet att vardagen inte längre är densamma. Men jag vet att det är det enda som gäller, att vara starka och tillsammans fortsätta leva våra liv. Tillsammans kommer vi klara detta.