Jag har panik. Varför? Jag har noll fokus, noll koncentration och noll vilja att läsa den här äckliga psykologiboken eller skriva en sammanfattning av massa kapitel som sen ska delas ut.

Jag kan verka tjurig idag, det är jag egentligen inte. Jag är ingeting skulle man kunna säga, bara helt tom och ur balans. Fredagen var otroligt jobbig och tung, om än ett otroligt vackert sista farväl. Det kändes jobbigt att jag inte kunde vara kvar hos mina vänner som stöd. Samtidigt kände jag mig så nere och tom att jag inte hade kunnat hjälpa mycket. Jag hoppas att man nu kan försöka koncentrera sig på att minnas allt det fina som varit.


Nu sitter jag här med plugg upp över öronen, flera olika möten på grund av mina arbetsgruppen inom min sektion och absolut noll intiativförmåga eller fokus att göra något alls. Ironiskt nog kan jag inte hitta en endaste gnutta motivation till att ta tag i detta, trots att hälften av det jag läser om handlar just om motivation. Jag har försökt analysera vad det är som gör att jag brister i motivation utifrån alla teorier och jag har försökt komma på vad jag ska göra för att öka min motivation men jag kommer aldrig riktigt fram till något vettigt. Varför gör jag detta? Har jag ett specifikt mål att nå och motsvarar mina outputs mina inputs? Jag har koll på teorierna men fattar inte hur de ska appliceras och i nuläget känns en tenta till och med onödig att skriva.

Hatar att jag låter mig själv sänkas ner till den här nivån, jag känner inte igen mig själv och undrar vart starka självständiga Frida har gått och gömt sig. Come out come out wherever you are!

Om jag fortsätter såhär kommer jag att lägga ner mina arbetsgrupper, åtminstone en av dom. För mycket press och för mycket att göra leder bara till handlingsförlamning, det har vi ju läst om, och därför känns ett avhopp från sektionsarbetet som ett klokt val just nu. Tänker inte låta mina studier påverkas..

Nej, dags att försöka sätta igång. Förlåt för deppet och tjurigheten och det allmänt negativa. I morgon ska jag vara glad igen.

Puss