I keep dancing on my own
Jag är inte bitter, inte alls.
Jag kan inte koncentera mig, det går verkligen inte. Jag har försökt läsa i nya kurslitteraturen i en timme och jag får bara läsa om samma sida hela tiden. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan fokusera, tänker bara på massa annat. Jag är så himla stressad nu och det tär verkligen på psyket. Det tråkiga är ju också att stressen sätter sig som en bitande liten blodigel och stör så att jag inte kan koncentrera mig och fokusera på det som måste göras här och nu. Detta i sin tur leder ju till att jag bara blir ännu mer stressad. Inte ok, inte ok!
Så nu vet ni hur jag har det i alla fall. Men jag vet att man inte ska klaga, det finns så mycket värre, jag är väl medveten om det. Jag bara måste få klaga lite, i bara några minuter, så kan jag vara tyst sen.
På torsdag är det kravall och på lördag är det Daniel Adams Ray live som gäller, så jag har sjuukt mycket roligt att se fram emot! Därför har jag inte rätt att sitta här och tjura, jag måste kasta mig upp på hästen igen och se till att få saker och ting färdiga så att jag faktiskt kan ägna mig lite nöjen sen.
Förresten! Jag har ingen telefon från och med midnatt och fram till fredag så då kan ni som känner mig bara få tag på mig genom internet eller i värsta fall ringa till kombo-Linn :) Sen får jag en ajfåån, niiice! (Jag behöver inte skriva här att jag numera är ruinerad och trots bidrag från mor och far kommer behöva leva på nudlar resten av månaden.)
PUSS
Jag kan inte koncentera mig, det går verkligen inte. Jag har försökt läsa i nya kurslitteraturen i en timme och jag får bara läsa om samma sida hela tiden. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan fokusera, tänker bara på massa annat. Jag är så himla stressad nu och det tär verkligen på psyket. Det tråkiga är ju också att stressen sätter sig som en bitande liten blodigel och stör så att jag inte kan koncentrera mig och fokusera på det som måste göras här och nu. Detta i sin tur leder ju till att jag bara blir ännu mer stressad. Inte ok, inte ok!
Så nu vet ni hur jag har det i alla fall. Men jag vet att man inte ska klaga, det finns så mycket värre, jag är väl medveten om det. Jag bara måste få klaga lite, i bara några minuter, så kan jag vara tyst sen.
På torsdag är det kravall och på lördag är det Daniel Adams Ray live som gäller, så jag har sjuukt mycket roligt att se fram emot! Därför har jag inte rätt att sitta här och tjura, jag måste kasta mig upp på hästen igen och se till att få saker och ting färdiga så att jag faktiskt kan ägna mig lite nöjen sen.
Förresten! Jag har ingen telefon från och med midnatt och fram till fredag så då kan ni som känner mig bara få tag på mig genom internet eller i värsta fall ringa till kombo-Linn :) Sen får jag en ajfåån, niiice! (Jag behöver inte skriva här att jag numera är ruinerad och trots bidrag från mor och far kommer behöva leva på nudlar resten av månaden.)
PUSS
shake it like a polaroid picture
Huvudet bultar, min näsa fungerar som niagarafallen och jag ser ut som en prickig korv på grund av suspekta utslag. Det spelar ingen roll att jag sover ett halvt dygn om nätterna, jag känner mig fortfarande lika trött nu på dagen.
I morgon kommer det bli en lång dag, budget och verksamhetsplan för diplomeringsdagen först och sedan handledning av grupparbete följt av fortsatt eget grupparbete fram till kvällen. Inte någon höjdardag när man är sjuk men det ska bli skönt att få så mycket som möjligt gjort så att jag kan försöka komma hem till Österåker tidigare. Jag ska hemåt för att vara hus- och kattvakt, ska passa på att träffa saknade vänner och systerys med familj också.
Nu måste jag verkligen ta tag i mig själv och försöka få något slags vettigt gjort idag.
Puss
I morgon kommer det bli en lång dag, budget och verksamhetsplan för diplomeringsdagen först och sedan handledning av grupparbete följt av fortsatt eget grupparbete fram till kvällen. Inte någon höjdardag när man är sjuk men det ska bli skönt att få så mycket som möjligt gjort så att jag kan försöka komma hem till Österåker tidigare. Jag ska hemåt för att vara hus- och kattvakt, ska passa på att träffa saknade vänner och systerys med familj också.
Nu måste jag verkligen ta tag i mig själv och försöka få något slags vettigt gjort idag.
Puss
klagomuren
Bara för att få klaga av mig lite så skriver jag här, bloggen måste ju få finnas till för allt, inte bara mina jobbiga tankar om hur allt känns efter det som hänt. Så nu kommer det:
Fan fan fan! Jag har gått och blivit sjuk! Det är så himla typiskt, jag hade en helg full av roligheter framför mig och nu ligger jag här i soffan med massa feber och halsont. Jag förstod att jag inte skulle klara mig undan den här smitthärden som hela PA har gått runt med och när Linn blev toksjuk i tisdags var det bara en tidsfråga. Jajamen goodbye myshäng med Julia och tjejerna ikväll och goodbye sittning med PA imorrn. Buhu!
Sådär ja, då var det slutklagat. Nu måste jag ner till tvättstugan och sen får jag hoppas att alvedonen kickar in så att jag orkar plugga. För plugg kommer man inte undan trots att man måste skippa alla roligheter.
Krya på mig! Hoppas att alla andra håller sig undan denna sjuka och är friska!
Puss
Fan fan fan! Jag har gått och blivit sjuk! Det är så himla typiskt, jag hade en helg full av roligheter framför mig och nu ligger jag här i soffan med massa feber och halsont. Jag förstod att jag inte skulle klara mig undan den här smitthärden som hela PA har gått runt med och när Linn blev toksjuk i tisdags var det bara en tidsfråga. Jajamen goodbye myshäng med Julia och tjejerna ikväll och goodbye sittning med PA imorrn. Buhu!
Sådär ja, då var det slutklagat. Nu måste jag ner till tvättstugan och sen får jag hoppas att alvedonen kickar in så att jag orkar plugga. För plugg kommer man inte undan trots att man måste skippa alla roligheter.
Krya på mig! Hoppas att alla andra håller sig undan denna sjuka och är friska!
Puss
Tillbaka
Jag vet inte vad jag vill, vad jag tänker eller vad jag gör. Jag vet inte vart jag vill komma eller hur jag ska komma dit.
Jag vet inte ens varför jag gick in på den här bloggen för att skriva för jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är lite arg men mest frustrerad och jag vill så mycket men samtidigt ingenting.
Schizofrenic
Jag är trött på att känna såhär och jag borde inte göra som jag gör nu, stänga in mig själv. Jag borde se till att umgås med folk som får mig att må bra. Japp, det slår vi fast i.
men först måste jag umgås ett par timmar med min psykologibok...
Puss och hej, Frida
Jag vet inte ens varför jag gick in på den här bloggen för att skriva för jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är lite arg men mest frustrerad och jag vill så mycket men samtidigt ingenting.
Schizofrenic
Jag är trött på att känna såhär och jag borde inte göra som jag gör nu, stänga in mig själv. Jag borde se till att umgås med folk som får mig att må bra. Japp, det slår vi fast i.
men först måste jag umgås ett par timmar med min psykologibok...
Puss och hej, Frida
Nothing looks quite the same
När jag är hemma hos mina föräldrar i Österåker är det som att jag lever i en bubbla, vilket är ganska surrealistiskt med tanke på att det också är här som det som hänt blir extra verkligt. Jag vill inte tillbaka till Linköping för att jag vet att jag då måste kasta mig in i alla rutiner av plugg, arbetsgrupper och vardagen igen. Här är jag trygg, jag kan gömma mig i en stor filt och känna att jag inte behöver göra nånting än det absolut nödvändigaste. Här kan jag gråta tillsammans med andra som gråter, här kan jag hämta styrka från mina kära och känna en samhörighet med dom som känner sig lika hjälplösa som jag. Hjälplös är verkligen rätt ord för vad jag känner just nu, det gör så otroligt ont i mig att se mina bästa vänner må så otroligt dåligt och samtidigt veta att jag inte kan göra någonting annat än att bara finnas här. Det finns inget att säga eller göra som kan ta bort deras smärta och jag vet att livet som vi en gång visste aldrig kommer bli detsamma igen.
Jag är tacksam för att vi finns här för varandra. Jag vet att vi alla har en lång resa framför oss, för vissa kommer resan vara än mer jobbig än för andra men vi kommer göra resan tillsammans och jag hoppas och vill så gärna tro att vi nån gång kommer känna oss tillfreds med hur våra liv nu ser ut. En vän till mig sa att man aldrig kommer acceptera och förstå det som hänt men att man till slut lär sig att leva med det.
Sometimes words are not enough
Jag är mållös, tom och oförstående. Ena studen är mitt huvud fyllt av tankar kring vad som hänt, andra stunden fyllt med tankar kring det som varit under alla år och i tredje stunden är mitt huvud som tömt, det finns ingenting och allt runt omkring mig känns som ultrarapid.
Det finns inte ord för att beskriva mina tankar och känslor just nu men framför allt finns det inte ord för att beskriva hur mycket jag bryr mig om min älskade vän Caroline nu. All min fokus och mina tankar går till henne och hennes familj. Det finns så mycket som man skulle vilja göra men jag vet att det inte finns något som hjälper i sånna här situationer, det enda som gäller är att finnas där för henne och försöka vara ett så bra stöd som möjligt.
För att kunna finnas där för min vän måste jag själv fokusera på att må så bra som det går att må i den här situationen. Därför försöker jag nu fokusera på att komma in i mina vanliga rutiner igen, försöka att fokusera på skolan och det runt omkring.
Till livet du kom från livet du gick
du såg på oss för ett ögonblick.
Varför du vände vi söker ett svar
för alltid ska minnet av dig finnas kvar.
Det finns inte ord för att beskriva mina tankar och känslor just nu men framför allt finns det inte ord för att beskriva hur mycket jag bryr mig om min älskade vän Caroline nu. All min fokus och mina tankar går till henne och hennes familj. Det finns så mycket som man skulle vilja göra men jag vet att det inte finns något som hjälper i sånna här situationer, det enda som gäller är att finnas där för henne och försöka vara ett så bra stöd som möjligt.
För att kunna finnas där för min vän måste jag själv fokusera på att må så bra som det går att må i den här situationen. Därför försöker jag nu fokusera på att komma in i mina vanliga rutiner igen, försöka att fokusera på skolan och det runt omkring.
Till livet du kom från livet du gick
du såg på oss för ett ögonblick.
Varför du vände vi söker ett svar
för alltid ska minnet av dig finnas kvar.
Broken strings
Hej bloggen.
Jag är full av tankar och jag vet inte längre hur jag ska hantera dom. Därför gör jag som jag alltid brukar göra och låter mina tankar vila i ord i den här bloggen. Jag vill inte göra det offentligt, det är inte mitt syfte, men så länge jag kan minnas har jag använt min blogg som mitt utrymme för mina tankar och trots att jag bestämde mig för att sluta blogga för några månader sen så känner jag nu att jag saknar det och behöver det. Jag gör det för min egen skull.
Jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte fokusera på något. Tiden sen i fredags har gått i ultarapid och jag har inte kunnat förmå mig till att göra något utöver det mest nödvändiga. Jag sitter i min säng och tittar utåt i rummet, tomt och tyst och lite skrämmande. Jag tog ett beslut och kände samtidigt hur ångesten växte inom mig. Jag mår illa och gråter, försöker sansa mig och koppla bort alla tankar, försöker distrahera mig med något annat. Jag skrattar lite lätt till en hyrfilm som skulle försöka rädda min kväll men jag hör hela tiden frågorna peppra mitt huvud inom mig. Vad är rätt och vad är fel? Vad är äkta och vad är bara illusion? Hur kan man vilja något så mycket samtidigt som magkänslan säger ifrån?
Jag vet ingenting längre, jag känner mig tom och genomskinlig. Textraderna i kurslitteraturen flyter samman och det är precis som att mitt huvud blockerar all ingående information.
Jag hoppas att jag har gjort rätt, jag hoppas att jag kommer hitta min gnista och hitta min mening. Det finns så många "tänk om" men om det är meningen så kommer det att bli så till slut ändå. Det finns ingen som vet vad livet har att erbjuda just mig eller just dig och det finns ingen som vet vad som komma skall. Om våra vägar möts igen så hade livet en tanke bakom det.
Jag vill gärna tro att det är så i alla fall.
Jag är full av tankar och jag vet inte längre hur jag ska hantera dom. Därför gör jag som jag alltid brukar göra och låter mina tankar vila i ord i den här bloggen. Jag vill inte göra det offentligt, det är inte mitt syfte, men så länge jag kan minnas har jag använt min blogg som mitt utrymme för mina tankar och trots att jag bestämde mig för att sluta blogga för några månader sen så känner jag nu att jag saknar det och behöver det. Jag gör det för min egen skull.
Jag kan inte koncentrera mig och jag kan inte fokusera på något. Tiden sen i fredags har gått i ultarapid och jag har inte kunnat förmå mig till att göra något utöver det mest nödvändiga. Jag sitter i min säng och tittar utåt i rummet, tomt och tyst och lite skrämmande. Jag tog ett beslut och kände samtidigt hur ångesten växte inom mig. Jag mår illa och gråter, försöker sansa mig och koppla bort alla tankar, försöker distrahera mig med något annat. Jag skrattar lite lätt till en hyrfilm som skulle försöka rädda min kväll men jag hör hela tiden frågorna peppra mitt huvud inom mig. Vad är rätt och vad är fel? Vad är äkta och vad är bara illusion? Hur kan man vilja något så mycket samtidigt som magkänslan säger ifrån?
Jag vet ingenting längre, jag känner mig tom och genomskinlig. Textraderna i kurslitteraturen flyter samman och det är precis som att mitt huvud blockerar all ingående information.
Jag hoppas att jag har gjort rätt, jag hoppas att jag kommer hitta min gnista och hitta min mening. Det finns så många "tänk om" men om det är meningen så kommer det att bli så till slut ändå. Det finns ingen som vet vad livet har att erbjuda just mig eller just dig och det finns ingen som vet vad som komma skall. Om våra vägar möts igen så hade livet en tanke bakom det.
Jag vill gärna tro att det är så i alla fall.
